Färgat nylontäckt garn

1Q: Hur packas garnet?

A:

I produktionsprocessen av syntetiska fibrer ställer ökningen av arbetshastigheten höga krav på förpackningssystemet för kontinuerligt filamentgarn. Höghastighetslindare, som väver garn över en cylindrisk cylinder, är dyra och kan producera ett begränsat antal förpackningar. Dessutom är dessa höghastighetslindare bullriga.
Stapling av kontinuerliga filament i form av kapslar är en känd teknik, liksom olika metoder för att koncentrera kapslar eller travar av garn till en förpackning. Stapelbildningsprocessen (även om den är något lämpad för det avsedda syftet) kräver en lös densitetsbehandling för att producera en högdensitetsförpackning som kan resultera i inkonsekventa stapelegenskaper inom en enda förpackning.
Den enastående fördelen med uppfinningen jämfört med tidigare teknik är att garnöverdraget är sammansatt av oberoende separerbara skikt som kan bearbetas godtyckligt och kontinuerligt. Detta möjliggör ytterligare bearbetning av det redan bildade skiktet, såsom komprimering till en högre densitet, medan nästa skikt bildas. Dessa separata, komprimerade skikt hålls i kontakt med varandra genom garnförlängningar för att bilda en kontinuerlig förpackning som kan laddas direkt i transportören.
Metoden består i att föra in garnet som ska packas med en kompressionsvätska i ena änden av en smal smal slits och sedan slappna av garnet genom att bringa garnet i kontakt med den heta vätskan, med hjälp av den komprimerade vätskan som frigörs från den smala. slits vid en kontrollerad flödeshastighet, där garnet är tätt axiellt samlat. Den återstående komprimerade vätskan tvingar det ackumulerade garnet att röra sig utåt genom gapet i en stapel. Hastigheten på stapeln som lämnar det smala gapet styrs av ett par toroidformade drivremmar. I en bästa utföringsform är stapeln uppdelad i segment med alternerande egenskaper mellan det utsträckta segmentet och det axiellt täta segmentet, och det finns en gemensam axiell riktning mellan det täta segmentet och det täta segmentet. Tätsektionerna är anordnade tillsammans med förlängningssektionerna som förbinder dessa täta sektioner på en nivå, företrädesvis bredvid varandra i samma axiella riktning. Dessa lager har huvudplan som är vända mot varandra, såsom topp- och bottenytor. Varje lager är uppbyggt av dessa ytor som är vända mot en gemensam riktning. Det vill säga att alla lager har en gemensam riktningsvektor. Skikten värms upp och komprimeras, staplas sedan ovanpå varandra för att bilda en garnbal, staplade så att den relativa ytan av ett lager är i kontakt med den relativa ytan av nästa lager, och helst så att alla lager vetter åt samma håll. Skikten är förbundna med varandra genom en garnförlängning vars funktion är att separera skikten så att de kan hanteras oberoende av varandra. Ett tredje lager kan staplas upp medan ett lager komprimeras och ett annat bildas. Denna samtidiga, sekventiella bearbetning av garnskikten (som upprätthåller ett kontinuerligt garntillstånd på grund av anslutningen av förlängningssegmenten) är företrädesvis en kontinuerlig process.
Detta krav på separat behandling av garnskikten begränsar den minsta längden av förlängningen mellan skikten, vilket är ett av särdragen hos föreliggande uppfinning. Förlängningens längd ska vara tillräcklig för att förbinda två skikt i samma plan, som hör till ett parallellt förhållande, och för att förbinda två skikt staplade ovanpå varandra, vända i samma riktning, som är i kontakt med relativa ytor. Längden på denna sektion kan variera beroende på arrangemanget av skikten, men det är i allmänhet samma längd som den korta axeln för det platta arrangemanget av stapeln. Denna minsta längd bör vara cirkelns eller spiralens diameter för det krökta arrangemanget av täta garn, såsom det cirkulära eller spiralformade arrangemanget; För ett kontinuerligt arrangemang av täta garn, såsom ett spiral- eller sicksackarrangemang, är den minsta längden arrangemangets platta korta axel.