Vävning av lufttäckande garn

Leveransförmåga & Förpackning & Leverans

PRODUKTAPPLIKATION

F: Vad är vävgarnet??

A:

Processen att forma vävt tyg med garn som varp och väft enligt olika tygstrukturer. Det innehåller vanligtvis tre delar: att göra varpgarn till spinnskaft, göra inslagsgarn till pirn (eller spol) innan vävning, vävning och efterbehandling. Vävning är en viktig del av textilindustrins produktion, beroende på vilka typer av råvaror som används kan delas in i bomull, ull, siden och hampa vävning, dess produkter kallas kollektivt för vävda tyger. Variationerna och användningarna av vävda tyger är extremt breda (se textilier), och lämpliga garnråvaror och lämplig tygorganisation väljs ut efter olika användningskrav.

Utvecklingen av vävteknik har en historia på mer än 5,000 år och har upplevt stadierna primitiv vävning, vanlig vävning, automatisk vävning, skyttelfri vävning och så vidare. Den ursprungliga vävmetoden är att binda en bit garn i tur och ordning till samma trärulle, och den andra änden av garnet i sin tur till den andra trärullen. Efter att de två trärullarna är spända och fixerade, använd fingrarna för att röra in det udda eller jämna antalet varptrådar i väften. Efter förbättring används en liten trärulle för att separera varpgarnen enligt enstaka och jämna nummer. När skiktningen av varpen överensstämmer med den lilla trärullen, kan väften införas direkt längs den lilla trärullen och väften kan stickas tätt. En liten trärulle som grävdes fram på Hemudu-platsen i Yuyao, Zhejiang, Kina, kan vara en del av denna mycket primitiva vävstol. Senare dök det upp platta träknivar eller benknivar istället för små trärullar för garnklyvning. Människor fann också att med ett diskontinuerligt väftvävt tyg är varpen på båda sidor lätt att lossa, så väften kommer att länkas samman, lindas till en ögla efter varpskiktet. När tyget vidgas lindas en kontinuerlig väft runt en vassstång eller en trästång och ett handtag används för att dra den genom varpskiktet som har sträckts ut för väftskäraren. Eftersom väftskäraren är lätt att passera genom varpskiktet, ristas ett spår på väftskäraren och den lilla stången runt väften är inbäddad, vilket inte bara kan dra väften utan också slå väften, så att vävhastigheten är ytterligare förbättrad. Sedan dess har uppfinningen av gängverktyg för trådsele och verktyg för korsstygn.

Den ursprungliga horisontella vävstolen och vertikalvävstolen är inte lämplig för vävning av sidentyger, så efter reformering är den sneda vävstolen lämplig för vävning av sidentyger. Den sneda vävstolen använder spakprincipen, och det är möjligt för operatören att använda händer och fötter, och vävhastigheten förbättras avsevärt. Den tidiga vassen (uråldrig kallad 筬) bestod av fint kluvna bambutänder med tunna och jämnt fördelade tänder fixerade i träet. Senare, för att kontrollera tyget mer effektivt, uppfanns sidostödet. Efter att vassen dyker upp kan den ersätta påfyllningskniven. Så väftskäraren utvecklades till ett ihåligt, vässat verktyg med en slät yta. Införandet av inslagsröret i tomrummet är mönstret av stenrelief från kinesiska Han-dynastin. Vävduk med Zhu kan kastas med båda händerna, vilket påskyndar vävningshastigheten.

Skjulet som bildas av den sneda vävstolen är relativt litet, obekvämt att använda och kan inte användas för att väva stora mönster av sidentyger, och då dök den horisontella vävstolen med en ram upp. Öppningsanordningen har blivit komplicerad från enkel, och den helade ramen har ökat från ett dussin sidor till hundratals sidor. När träramen inte rymmer det, används ett vajernät för att lyfta en enda varp. Ju mer komplext mönstret är, desto fler rötter kommer selen att användas. Senare kombineras linjerna som rör sig upp och ner på samma sätt för att bilda en bunt. Användningen av sele ger förutsättningar för att väva komplexa mönster. Organisationsstrukturen blir mer komplex, och antalet heals kan till och med nå tusentals heals. Från 73 f.Kr. till 49 f.Kr. förenklade hustru till Chen Baoguang, ett jättehjort i Hebei, Kina, det till en jacquardmaskin från 120 till 120. 220 ~ 280 e.Kr. ändrade kinesiska Ma Jun framgångsrikt jacquardmaskinen till 12 från 12 till 12 , och idag kan Kinas Sichuan Dingqiao vävstol drivas av detta.

Med utvecklingen av sericulture, kokongkokning och silkespoling utvecklades också silkesvinschning. Under vår- och höstperioden i Kina användes enkla sidenramar för att vinscha silke, i Sui- och Tang-dynastierna användes handrullande hjul för att vinscha silke, och fram- och återgående vinschanordningar dök upp under Songdynastin. Är den för liten? Rullar kan användas för skevning. Efter uppkomsten av små trärullar, healds och bambuvass, används de små trärullarna för varpning, och varpändarna passeras genom healds och bambuvass. En annan lindningsmetod som används i södra Asien för bomullsgarn är att linda spinnhjulets lilla kapacitet till en stor kapacitet av ramgarnet, och sedan dra varpen från ramgarnet genom vävarens handstyrrulle sicksackad runt marken hög, och sedan genom garnet vassen rullas på trärullen. För att minska varpbrott måste bomullsgarn stärkas efter varpning, vilket kan vara en skapelse av sydasiatiska invånare.